Det känns som att väldigt många människor spenderar sin energi på saker de inte riktigt brinner för, utan kanske snarare vill brinna för.
Folk som lyssnar på The Automatic bara för att dom hyllas i Aftonbladet, killar som engagerar sig i Rädda Barnen bara för att impa på tjejerna.
Inte för att jag är sådan, men jag vet att dom finns.
I det långa loppet skjuter dom bara sig själva i foten, och trillar man så trillar man...

Vem försöker man lura, när man gör slut på 800 spänn på krogen, för att nästa dag inte uppleva nästa dag, utan kanske bara nästa kväll?
Men jag gillar dagen efter, nästan mer än själva dagen på ett sätt. Den vuxna rimligheten har visst runnit ut över hela sinnet. Jag välkomnar den och det lugn den har medfört. Ett visst mått av att vara skeptisk kanske smög sig in också, men distansen till de försupna krogkvällarna med allt de där vedervärdiga groggarna i venerna (på midsommar blandade jag 70/30) ; den är underbar. Och behovstrappan gäller ju även de med glansig blick; Värme, trygghet och allt det medför...
I mitt inre lugn visste jag att denna stund skulle komma; Jag sitter i rummet, lyssnar på fåglarna som kvittrar utanför fönstret. Nyss åt jag en frukt och snart ska jag springa en mil. Den totala klyschan alltså, och som de flesta klyschor är den uppkommen efter behov.
Folk behöver ro, och så även jag. För även om vi kulturellt medvetna musik-killar alltid håller en viss distans till vanligt folk (vi är inte vanligt folk längre, det bevisar valet), så är det fortfarande bara blod, trygghet, sexualdrift och förstås, det där lugnet. Det som kommer till alla förr eller senare, det som kom till mig först senare som driver oss.

Och vad är det för fel i det???

tänkte bikta mig först här på bloggen, men en bikt förutsätter ånger och jag ångrar inte det jag gjort jag står för det att ångra det vore både respektlöst och skulle krascha alla mina värderingar.

så eftersom jag inte kan bikta mig tänkte jag säga förlåt, jag skulle skriva om det i en låt igår, jag tänkte nu har jag det..jag kan inte "musiken lämnade med dig"

Du är den för mig, som jag vill vara för dig.

Hård attityd och ånger !

Det här med olika roller som jag har i olika umgängen känns som något som jag ständigt återkommer till. Jag tycker inte att det handlar om att jag lotsas vara någon annan beroende på vilka jag är med.
Det är snarare så att olika delar av min personlighet får olika mycket utrymme beroende vilka jag har runt mig för stunden.

Under den här veckan har jag under några längre perioder varit med mina konfirmander. Till saken hör att det är några som har haft en ganska grov jargong mot varandra den här veckan. När jag sen idag kom att stötte ihop med några andra kompisar så satt den där "rollen" kvar hos mig.
Resultatet av det blev att en fråga fick ett ganska hårt svar från mig. Det var något som jag inte riktigt greppade förrän en lång stund senare; att min attityd inte passade ihop med människorna utanför gruppen. Det ångrar jag så här i efterhand. Men sen bör man tillägga att frågan förmodligen var grunden till ett tillrättavisande av mig.
Om det nu var ett tillrättavisande så hade det i sin tur grund i att man har makt över olika personer i olika sammanhang och att jag skulle ta det försiktigt med denna makt, vilket jag vid olika tillfällen brukar tänka på men jag trivs med att använda, detta är långt ifrån något otroligt speciellt jag har bara lärt mig att använda mitt språk rätt.

Och med det i baktanke så är jag inte lika mycket ångerfull över mitt svar...

Det finns ett bisarrt begrepp i mellanstora städer.
Begreppet ”Lokalkändis”. Vad fasen betyder det? Det är det sjukaste ord jag vet.
Och innan du ens försöker! Jag är inte lokalkändis. Det är exakt sju personer som läser den här bloggen, allihop kommer mejla mig imorgon och be mig dra åt helvete, så jag vet vilka ni är! Man är inte känd för att sju pers vet ens namn! Så tänk inte ens tanken. En lokalkändis är en person andra skvallrar om på Waynes.
Någon vars namn följer efter orden ”meh! Jag känner faktiskt...” i kön på Tempel.
Lokalkändisarna skapas av andra människor, såna som inte kan åstadkomma ett skit själva. Genom att känna en lokalkändis blir de något, de är plötsligt inte bara ”hon” utan ”hon som känner han den där vad heter han nu igen?”. Helsingborg måste ha flest lokalkändisar i världen. Finns det en dokusåpa utan tribaltatuerad snubbe i gul Lindeberg-tröja från Adolfsberg eller stortuttad Robocop-brud från Dalhem/ Påarp/Rydebäck?
Om jag hade startat en dokusåpa som hette ”Motorvägen” som gick ut på att deltagarna skulle ligga i Berga-rondellen en lördagnatt och den som blev överkörd sist skulle vinna en kebab med mos, så lovar jag att jag hade fått minst fyrahundra ansökningar bara från norra Stattena.
Och nog jäklar hade vinnaren suttit vid hörnbordet på Cardinal med ett entourage runt sig av folk vars existens gick ut på att kunna säga ”jo du vet jag hänger ju med Leffe, aaaa asså du vet han som vann ’Motorvägen’, asså han är sjukt less på att inte kunna gå på Cardan längre utan att alla ska klänga”. Och sen kommer de kalla varandra ”gubben” och ”baby” och namedroppa b-lagsspelare i HIF de har i sin telefonbok.
Det närmaste de har kommit en VIP-fest var medlemskvällen på Lindex men de kommer skryta om att de blev påsatta av Idol-Ola i en trappuppgång under tennisveckan. Jag tycker inte illa om lokalkändisarna. Eller, jo, det gör jag. Men det är inte deras fel. Jag hatar bara varelserna som klafsar runt dem som råttor i bassängen på reningsverket och vill ha ”respekt” för att de har ”kontakter”.
Ni som skickar tjugo sms varje lördag med texten ”kan du fixa in mig?”.
Ni är som en blindtarm som borde opereras. Kan ni inte bli kända själva istället?

Starta en blogg eller nåt.

Väla Centrum. Fy fan. Det är som ett enda långt levande Windows-felmeddelande nuförtiden. "Är du säker på att du vill avsluta?" Ja. "Alla ändringar som inte sparats kommer att raderas." Ja, jag vet. "Du försöker avsluta ett program som inte svarar. Klicka på Avsluta för att avsluta programmet manuellt". Men vänta lite så ska jag avsluta med min fot genom skärmen!

Så där är Väla. Mobiltelefonsbutiken är som torgmarknad i Zimbabwe. Det står nån 16-årig snubbe där med höftskynke, piercing och ben i näsan och ska sälja hela sitt lager bara för att man knöt skon utanför hans lilla hydda. Jag vill ha en ny laddare, inte nåt paket med fyra miljarder sms och "Måns Zelmerlöws nya hit på köpet". Ingår Marie Serneholt, undrar jag? "Nääe", flinar den schizofrena frisyren i kassan. Då är jag inte intresserad, säger jag. "Är du säääker?", undrar Fredrik-Ljungberg-på-crack. Otroligt säker, svarar jag, blir jag säkrare än så här kommer JK Rowling att låsa in nästa Harry Potter-manus i mig. Då frågar Roger-Pontare-var-full-när-han-klippte-mig: "Har du verkligen tänkt igenom det här?" Tänkt igenom? Har du tänkt igenom ditt val av frisör? Ser man ut som du ska man vara jäkligt försiktig med att ifrågasätta andra människors beslut.

Dagen fortsätter med diskussion på kaffestället:
- En kaffe tack.
- En kaffe ja, vanlig, espresso eller koffeinfri?
- Varför skulle jag vilja ha koffeinfritt kaffe?
- Vanlig eller espresso då?
- Men om jag vill ha espresso, tror du inte jag säger espresso då?
- Vanlig kaffe alltså?
- Ja tack.
- Mjölk?
- Ja tack.
- Vanlig eller sojamjölk?
- Men vad sa jag precis?
- Du sa mjölk.
- Exakt, och sa jag sojamjölk?
- Nej.
- Men är det troligt att det är MJÖLK jag vill ha då?
- Eh, jag antar det.
- Du antar?
- Ja.
(Det är nu jag greppar snorungen i kassan och vrålar "men är du säääker på det?")

På vägen ut blir jag attackerad av Amnesty, Greenpeace och Cancerfonden. Nej, jag vill inte bli medlem. Men tycker jag inte synd om eskimåerna? Inte ett skit faktiskt. "Men cancer är jättehemskt". I bet, men det är jättehemskt att folk svälter i Kenya också och varken du eller jag är där och delar ut Snickers just nu, eller hur? "Men det kostar bara 250 i månaden att vara medlem". Men jag vill ju inte. "Är du säker?"

Det var väl där jag tappade besinningen. "Är du säker på att du vill köra den här högen med flygblad så långt ner i halsen på honom att hans ändtarm kommer starta insamling för politiskt fängslade cancersjuka isbjörnar?" Ja. "Alla ändringar kommer raderas, vill du avsluta honom manuellt?"

Ja tack. Frågor på det?

Att vara åttiotalist är inte lätt för någon. Vi som föddes på åttiotalet har så många val, så mycket att fundera över, vi kan flyga vart vi vill, plugga vart som helst, och samla på oss hur mycket CSN-lån som helst. De flesta föräldrar till denna generation känner inte igen sig alls i denna valmöjlighetsöken, snabbt plockar dom fram en gammal Televerketkatalog och försöker förklara Sveriges halvkommunistiska förflutna medan du, jag, och alla andra åttiotalister sitter på Facebook och kollar på kompisar i Guatemala City.

Hårt arbete var sättet för våra föräldrar att komma framåt, på min far verkar det ibland som att han jobbade sig från potatisfälten till en professorshatt, ibland sitter han uppspelt hemma och berättar om sina resor och seminarier runt om i världen. Jag fortsätter bläddra i tidningen och berättar för 29de gången att jag fått jobbet på Öresundskraft som förra sommaren verkade så avlägset.

Vår generation, åttiotalisterna, vi har ju inte behövt jobba så mycket för alla våra erfarenheter. Jag, som personligen representerar den sökande åttiotalisten ganska bra, kommer förmodligen plocka på mig studieskulder och arbetslivserfarenhet genom mina tvära kast genom världen. Jag har inte stått på något potatisfält i två år och samlat pengar. Klart att det kan vara svårt för det äldre gardet att acceptera att sådana möjligheter erbjuds sina förslappade avkommor som går på popkonserter, ifrågasätter hårt arbete och vill ”bli inspirerade” och ”jobba med något som stämmer överens med mina värderingar”, det låter ju som LiLeva mumbojumbo för 9-5 arbetaren.

Jag älskar oss åttiotalister, våra krav på livskvalitet och vår idealistiska livssyn, vi vågar drömma och göra verklighet av dem, men nästa gång du träffar dina föräldrar så kan det vara värt att tänka på att det inte alltid varit så. Och om du inte har förverkligat dina drömmar, så gör det, för som en vis man sa till mig vid en middag efter nyår: ”när du blir äldre är det inte alla gånger du tog chansen som du grämer dig över, det är alla gånger du inte tog chansen.”

Ventilation. Smaka på det, låt det lufta genom munnen, visst låter det skönt!
Jag ogillar starkt människor som klagar på fint väder, speciellt i Sverige. Men, det går inte att bortse från att det är en ganska svår uppgift att lyckas prestera något vettigt i ett litet svettigt vardagsrum på en sommarsomnande gata i Helsingborg. Här finns således INGEN, ventilation. Och finns den, så sitter den någonstans och vilar, och hånskrattar lite.

Det är den värsta ventilationen, den som finns men inte bryr sig, inte orkar pusta, utan sitter där i ventilationsrören och hånar dig.
En kort stund lade jag ner dagens rapportläsande och övergick till att skriva ut en massa saker, det gick lite bättre faktiskt. Men nu har det fullständigt tagit stopp. Fullständigt, jag orkar inte ens sätta på min ipod, och när jag såg att Ida Skovmand har recenserat Jordin Sparks i hd så tänkte jag bara, nej, jag orkar inte läsa.

Det finns något mycket slösaktigt över min tillvaro just denna eftermiddag.
Det lilla nyttiga jag gjort innefattar att vara testpilot i en interaktiv kollektivtrafikenkät som någon Japan skapat, den hade inget med user friendlieness (är detta ett ord?) att göra. Jag vet, klart ni inte bryr er, inte jag heller, om kaféet på bottenvåningen var öppet skulle jag gå och köpa en glass (om jag nu hade haft ett kafé på bottenvåningen och jag inte hade suttit där redan).
Nästa vecka bloggar jag från mitt ute i skogen i Åsljunga (konfirmandläger), där ska jag se till att ha en liter glass i kylskåpet, då kanske det blir en bättre blogg.

I 12 års tid har någon bestämt var vi ska vara, när vi ska vara och vad vi ska göra.
 Imorgon så bryter vi det mönstret, vi är fria individer med världen som spelplan.
För många är det en skrämmande tanke, vet jag.
Men jag vet också att alla i detta rum idag kommer att bli framgångsrika, var och en på sitt område.

När vi började här tyckte i alla fall jag att det kändes som en evighet innan vi skulle nå just den här dagen.
Den var så långt bort att man nästan inte ens kunde föreställa sig den.
Som de flesta såg jag framför mig plugg, plugg och plugg, istället blev det plugg, party och polare.

Men nu börjar det – livet. Det riktiga livet. Det fria livet, det som vi har väntat på i 12 långa år nu.
Idag är vi störst på skolan, vi är bäst och många av er är förmodligen tillochmed vackrast och snyggast utav alla.
Snart tar vi stegen ut genom portarna mot det stundande vuxenlivet.
Vi är fyllda av drömmar och visioner. Några av oss är mer än andra uppfyllda av känslan att allting går – att ingenting är omöjligt. Håll kvar känslan av att vara på toppen, för dit kan ni alltid nå, dit upp och sedan vidare.

Innan jag avslutar så vill jag bara tacka alla er, elever, personal, lärare, och inte minst Marianne för tre av mina bästa år i mitt liv.

När någon i framtiden frågar vilken skola ni gick på , räta på ryggen och svara stolt med frenesi i rösten Nicolaiskolan, för hur er framtid än ser ut kommer det alltid att vara så. Nicolaiskolan årgång 2008 lite finare, lite bättre.

Ciao.

well nu sitter man här med den nystartade bloggen med bakåtkammat hår och hoppas på en nytändning. Nyss hällt upp mitt sista glas apelsinjuice för ikväll efter det är det läggdags, jobb imorgon.

anledning till byte av bloggnamn
Känner lite att jag växt ifrån mitt smeknamn- Raffe, känner dock lite bitterljuvt för det har gett mig så mycket och jag är för evigt tacksam för det, det blev liksom lite av en identitet men äsch Rasmus och framför allt B.Leijon låter lite lite mer sofistikerat och framför allt lite mer vuxet - KANON!

om ett par veckor återvänder man till job på öresundskraft, eftersom både min pappa och min syster jobbar där sedan tidigare så antar jag att det blir ett familjeföretag i tredje generation.....eller om vi hade ägt det kanske.. men låter oerhört bra.
PS. bara brossan som har lyckats undvika att fastna i ÖK's hemska klor..starkt brossan !

brossan gifter sig i augusti, börjat skissa lite på ett tal- som vanligt vill jag ju skilja mig från mängden och köra ngt originellt men ändå vackert liksom som tilltalar både bror med respektive, dock är jag inte ett dugg orolig då mitt sista tal som ordförande på nicolaiskolan kändes wonderful.